CHERRYPiEASS

Jag var på jobbet och arbetade på som vanligt. Jag skulle packa mjölken till RPK (Rättpsyk) och började dra in vagnar in i Stora blåsen (vår stora kyl), när jag märker att avd 93’s vagn saknas. Jag ropar efter Gustav och frågar vart vagnen är. Hans ansiktsuttryck påvisar att han genast kom på att han hade ställt den borta vid stora porten som leder in till sjukhuset. Illa kvickt tog han en sparkcykel och sparkade iväg för att hämta vagnen. Medans gick jag in i Stora blåsen igen för att fortsätta packa den mjölk jag kunde.
Jag tyckte att det tog lite väl lång tid för Gustav att hämta en vagn så jag öppnar porten ut för kika efter, men till min förvåning står det plötsligt ett tio-tal skyltdockor utanför Stora blåsen. Förbryllad går jag åter igen in i Stora blåsen och precis då kommer Gustav med en jäkla fart in i Stora blåsen på sin gröna sparkcykel, utan någon vagn, men med en bukett med röda rosor i cykelkorgen. Inget mer med det, jag glömde 93’s vagn och slutade helt enkelt att packa mjölk och gick istället ut igen. Skyltdockorna var plötsligt borta och istället stod det 2-3 formar med bakelser i form av insekter på ett bord, och jag visste samtidigt att skyltdockorna nu befann sig i personalrummet och att vi skulle smaska på bakelserna senare. Jag tog mig över magen och säger beklagande ”men jag som nyss har ätit, hur ska jag orka äta bakelser?”
Precis när jag var på väg att gå till personalrummet (där det nu var något sorts möte(kurs) kommer min arbetskollega Carina springandes i civilkläder och är helt uppstressad över att hon inte kommer hinna till mötet i personalrummet för hon ska upp på ett annat möte upp på sjukhuset. Enligt mig kunde hon visst hinna, men hon bestämde sig för att gå på mötet uppe på sjukhuset.
På vägen till personalrummet märker jag att många av mina kollegor är gamla klasskamrater från både gymnasiet och lågstadiet. Jag och en kompis är lite sen till mötet och smyger därför in i personalrummet, men det första vi möter är en kollega/gammal klasskamrat som sitter på golvet och hånglar med en skyltdocka. Inget konstigt med det, utan vi ålar oss förbi och sätter oss i en soffa. Tydligen var det någon kurs om hur verkligheten kan vara och hur man gör i olika sammanhang. Min chef (min riktiga chef) Karin och en till agerade lärare eller undervisare av något slag och utbrister ”jättebra! Sådär ska det se ut!”. Karin tackar personen på golvet och söker med blicken över sina medarbetare/elever om vem som skulle bli näst på tur. Det blev kompisen som jag kom sent med. Hon skulle ha en konversation med en skyltdocka, vilket hon tydligen gjorde bra. Slut på kursen och lättad går jag ut i köket igen.