< 141213 >
Jag var en flicka i 10-12 års åldern med en viss stor betydelse för alla, vilket vet jag inte. Jag bodde i en liten by där husen var små och låg lite huller om buller och jag bodde med en styvmamma som var en brun kanin med klänning och förkläde, lika stor som en vuxen människa. Hon var precis lika verbal som vem som helst. Jag befann mig alltså i någon sorts fantasivärld.
Det var ett onskefullt väsen vid namn ”Här och Där” som var inlåst i ett träd utanför vårat hus och han ville åt mig. Hur han hade blivit inlåst vet jag inte, men det hade med magi att göra. Detta väsen överraskade oss en dag genom att välta trädet han befan sig i över vårat hus och tvingade därmed ut oss. På något vis var jag tydligen mest säker i mitt hem, även om han stod precis utanför. Min styvmamma skrek åt mig att springa så lång bena orkade medans hon försökte förhindra väsendet att komma åt mig, för även om han var inlåst kunde han på något sätt använda någon sorts skenbild som kunde komma åt det han ville.
Jag sprang allt jag orkade ut ur byn och kom tillslut till ett öppet landskap. Där mötte jag en vänlig själ som visste precis vem jag var och som förstod varför jag sprang för livet. Denna varelse var också något typ av fantasidjur, kan dock inte sätta fingret på exakt vad. Jag föll ned på marken i vild förtvivlan över att jag var så himla trött på att konstant vara jagad och min nya vän märkte det. Han tog fram ett föremål likt en frisör-handspegel helt i metall och gav mig den. Jag visste vad det var för något, med den i handen kunde man kalla på vem man ville och denne i sin tur visste exakt vart jag befann mig. Jag tog ett hårt tag om metall-föremålet med båda armarna lindad kring den och skrek hans namn, ”Här och Där, Här och Där!”. I spänd förväntan om att ett otäckt väsen nu skulle dyka upp och föra bort mig hände istället ingenting. Förvirrad kollar jag mig runt över landskapet och plötsligt ser jag istället en vigsel på en kulle längre fram. Jag tar tag i min väns hand och börjar springa ditåt. Vi stannar strax intill och jag säger ”Men! De är ju tvillingar!” (inte tvillingar med varandra, utan två olika). Jag kollar fundersamt på min vän eftersom jag inte riktigt vet vad det betyder, mer att det är något positivt. Han nickar nöjdsamt och säger ”vet du inte vad detta betyder?”, jag skakar på huvudet, ”Det betyder att Här och Där är borta!” För för varje gång två tvillingar gifter sig försvinner dåvarande väsen och en ny föds. Prästen för vigseln kollar på mig och ler, ”Ja, din vän har alldeles rätt, och detta väsen heter nummer 32”. Jag andades lugnande ut för att nu visste jag att jag inte längre var jagad, för detta nya väsen var högst troligt god medtanke på att det bara var var 100:e väsen som blev ond. Med en lättad känsla vaknade jag också ur drömmen.
